Bebislängtan

Ja nu har det jäklar anamma gått fort mot slutet. Från vecka 20 har det bara rusat fram..knappt så man hänger med. Lillgrodan i magen sparkar ju för fullt så man får den bekräftelsen hela tiden och då kan man ju slappna av mer.

Känslorna är väldigt blandade inför den kommande förlossningen. Satt uppbäddad i sängen en kväll och läste en gravid tidning för två veckor sen och läste om de olika faserna och olika förlossningsberättelser. Jag hade svårt att se texten till slut av alla tårar..jag är verkligen jätterädd.

Jag är inte bara rädd för att det kommer att göra jätteont, jag har en svår nackskada sen tidigare som jag är rädd att den kommer att rasa efteråt eller medan förlossningen pågår.
Jag är rädd att jag inte har den styrkan i nacken även om den finns där psykiskt. Vill inte ligga med en totalförstörd nacke efteråt och inte ens kunna hålla i mitt eget barn.

Vill bara att nån kunnig personal på förlossningen tar hand om mig och hjälper mig till att får en bra förlossning och total trygghet. Att nån helt främmande människa gör en felbedömning skrämmer mig oerhört mycket.

En remiss har skrivits till Aurorakliniken för att jag ska få den hjälp jag behöver. Jag hoppas att jag kan känna mig trygg och lugn där.. 

Samtidigt har jag kommit så långt i den mentala biten att jag faktiskt kan se en bild i huvudet bortanför allt blod, skrik och smärta hur det ligger en go liten bebis hos mig som jag får ta hand om, som bara är våran ingen anans och jag får ta hem den sen och klä upp och bada och gosa med. Mat vill den väl oxå ha *s*
Jag längtar så efter våran lilla älskling!! Är det verkligen våran tur nu?