Bebislängtan

Jag tog ett nytt på morgonen men jag tyckte strecket va svagare..fast jag gillar verkligen inte de här små testen..man vill inte hålla på och spekulera hur svagt det är..man vill ju veta är man gravid eller inte.
Har inte blödit nåt inatt..inga smärtor.

Jag hade en så konstig dröm i natt..drömde att jag testade på en sticka som visade jättestarkt samt det även visade i en annan ruta att knytet hade lagt sig på plats. Tänk om det fanns sånna test.

Jag hittade dock det här testet..det skulle vara nåt.


I ena änden sitter den sticka som du kissar på, i andra sitter den vanliga usb-kontakten.

Du kissar på stickan, stoppar usb-kontakten i datorn och vips startar analysen. Datorn plockar fram alla möjliga fakta och sedan lyser usb-minnet upp och visar "baby", "no baby" eller "multiples" (tvillingar!) samt när ungefär det är dags för nedkomst.

Det här är ett skämt bara så ni vet =) Lite synd..hade varit roligt att prova, jag som är gravtestmissbrukare..haha




Jag visste inte alls vad jag skulle känna längre..va helt förvirrad. Kändes som jag har tappat känseln i hela kroppen.
De ringde från ivf kliniken och berättade att Hcg värdet hade gått upp..jag låg nu på 109 istället för 26 som i tisdags. Men läkaren trodde inte på att det här skulle bli en bra graviditet eftersom hcg värdet steg så sakta..så de ville att jag skulle sluta med fragminsprutorna och vaggisana och vänta ut att kroppen skulle göra sig av med ägget. Jag är såååå ledsen just nu.
Har lyckats att få det att fastna och nu ska jag sparka iväg lille vännen.
Känns som mitt ägg ligger i kuvös och så måste jag välja att fortsätta eller stänga av det lilla livet.
Jag visste inte vad jag skulle göra????!!!!

Visste inte om jag skulle fortsätta med fragminsprutorna och vaggisarna och sen ta nytt hcg prov i slutet på nästa vecka samt ett nytt gravtest eller skulle jag lägga ner allt redan nu?
Varför kunde jag aldrig få glädjas av plusset på stickan när jag äntligen lyckats få det???

Nu har jag och min älskling suttit och pratat och kramats lite så nu kändes det bättre. Vi hade bestämt oss för att sluta med alla mediciner och låta kroppen ta hand om det, även om det kändes jobbigt att gå runt oh vänta på ett missfall.
Fick en tankeställare att vi skulle kämpa på med det här och lyckas men att barnet blir missbildat med nån hjärnskada. Jag skulle aldrig förlåta mig själv och det är inte rätt mot den lille.