Bebislängtan

Jaha det va ju bara det här jag väntade på..känslosvallet utan förvarning. Satt och läste lite på nätet och så kom den där uppgivenheten..känslan av ensamhet och saknad. Varför jag kände så vet jag inte..jag är varken uppgiven eller ensam..saknad kan jag visserligen känna över förlorade familjemedlemmar och det kommer nog alltid komma och gå. Sådär ja..nu vred nån på kranen igen! *snyft*

Den totala tröttheten, svettningarna, känslosvallet och så molnande värk i bebismagen..jaja det behöver ju inte vara nåt..det kan bara vara mn totala rädsla som spelar ut mig. Rädd för att misslyckas igen..orken att ta sig upp på benen igen..att orka med ett nytt försök och veta nånstans därinne att vi kanske aldrig lyckas..den rädslan går inte att beskriva.

Sekunderna efter att mitt känslosvall kom Krister och berättade att hans faster hade somnat in..hon blev 92 år..medan han pratade med sin pappa i telefon började jag alltså gråta..jag visste ju inget..konstig?!?
Sekunderna efter att han berättat började jag tokfnittra hejdlöst och sen gråta igen för jag kände mig så hemsk som satt och fnittrade åt en sån sak..då började han oxå skratta men han skrattade åt mig som va mitt uppe i ett känslosvall. Kul att det är nån som tycker det är roligt i alla fall.

Nä nu ska jag och liten gå och sova..jag orkar inge mer nu. Molvärken har iaf lagt sig..fick lite ont i svanken och sidan av midjan.