Lindas Viktresa med LCHF

Hej!

Jag är en tjej på 32 år som den 15:e maj 2009 kastades rakt in i LCHF djungeln.

LCHF står för Low Carb High Fat.

Jag har sen tonåren haft dålig självförtroende över att jag alltid var större än mina kompisar. Jag hade alltid långa tröjor som täckte min stora rumpa och breda höfter.

Vid 15 års ålder började mina ätstörningar..tanken va att bli smalare om jag inte behöll maten men så blev inte fallet. Jag fastnade i ett helvetiskt träsk som skulle ta mig 15 år att komma ur. Jag tyckte själv inte att jag hade problem med ätstörningarna men förstod inte varför jag blev tjockare och tjockare med åren.

När jag flyttade til Örebro för att studera så blev det mycket pizza..det va ju gratis utkörning ju :-) Illa när tom pizzabudet frågade hur min lilla katt Rasmus mådde..oops! Och så blevdet m y c k e t kassler med banan..självklart med rikligt med chiligrädde på och mycket ris till det..mums!

När jag flyttade hem efter 1 år tog jag tag i min vikt..igen. Jag gick ut på praktik och mådde så dåligt över hur jag såg ut men det va svårt att få ihop det med praktiken och allt..tyckte jag jobbade hela tiden. Men jag fick 9 hela veckor ledigt innan jag skulle tillbaka till skolan i Örebro..nu jäklar!

Jag vägde in mig på Viktväktarna och vågen stod på 105kg...usch va hemskt!!

Men jag satsade hårt redan från början och lagade mat, vägde, lagade mat, vägde och vägde maten..suck. Sen sparkade jag i högsta växeln och började hårdträna..blev många långa simpass flera gånger i veckan och jag mådde så bra. Jag fick positiva kommentarer av grannar som såg hur jag började förändras och hur smal jag började bli. Det va så härligt att åka tillbaka till skolan i Örebro..ingen mer pizza nu.

Jag fick även där positiva kommentarer om hur smala mina ben hade blivit mm.

När jag flyttade tillbaka till Falun fick jag jobb i Borlänge och kort därefter dog min älskade pappa i en hjärnblödning. Jag blev helt förkrossad och fick tillbaka mina problem med maten. Jag bytte jobb till ett i Falun ist så jag kom närmare mamma så jag kunde hjälpa henne.

Jag tog tag i vikten igen nu när kilona hade rasat iväg upp igen. Jag vägde in mig på Viktväktarna igen. Jag fick dagligen gliringar från min chef att jag åt så mycket. Det va ju på den tiden man fick äta hur mycket potatis man ville..det va ju inge farligt enligt dem. Jag fick ju lära mig att äta "mycket" för att förbränna mycket. Jag  visste ju inte då att min kropp var kolhydratkänslig. Jag gick in väggen och sjukskrev mig pga att jag mådde så dåligt av min vikt och alla gliringar.

Maj 2000 råkade jag ut för en trafikolycka vilket gjorde att jag blev mer och mer stel i min träning.

Sen höll det på sådär närmare 10 år..jag vägde in mig på Viktväktarna tappade nåt litet kilo, tappade motivationen och gick upp..igen.

Mellan alla försök så provade jag Xenical..det va ju en trevlig upplevelse..nä usch fy!!

Nutrilett smakade äckligt och så va jag vrålhungrig direkt efteråt.

Cambridge tröttnade jag på efter en halv vecka..allting smakade ju likadant. Provade tom vibmax där man tydligen skulle kunna "skaka" av sig övervikten eftersom jag inte kunna träna. Nacken hade under de åren blivit sämre och sämre och mina träningsmöjligheter hade försämrats oerhört mycket.

För några år sen så tog jag tom kontakt med en kirurg för att göra en fettsugning men jag fick avslag direkt. Jag var för tjock för att han skulle vilja göra ett ingrepp eftersom han skulle behöva ge mig så stora doser med sövgas så det kunde äventyra mitt liv.

Jag började med Viktklubb.se på aftonbladets hemsida och jag kände att nu äntligen ska jag nå mitt mål. Jag skrev flitigt i allt jag stoppade i munnen, satt hela dagar och planerade vad jag skulle äta och gjorde långa matlistor. Men så fort vi va bortbjudna så föll jag pladask..men det va ju bara att börja om igen..men så höll jag på sådär i ett par år. Motivationen höll nån vecka sen va jag tillbaka på ruta 1 igen.

I början av det här här året 2009 så nådde jag toppen på isberget..vågen stod på 119 kg. Jag mådde fruktansvärt dåligt och kände att nu får det räcka.

I April åkte jag och mamma ner till släktingar i Serbien och där fick jag höra hur tjock jag hade blivit. På planet ner så frågade tom personalen om jag ville ha en förlängning till bältet??!?? Jag blev alldeles förstörd och började gråta. Trots den upplevelsen så åt jag en massa god mat och mycket gott färskt vitt bröd varje dag. Mormor som är en liten godisråtta hade alltid goda kakor hemma som vi glatt åt varje dag..jag som inte ens äter småkakor vanligtvis.

Jag har alltid känt att: Varför är jag överviktigt..jag har ju inget begär efter att äta skräpmat, pommes, chips eller kakor och godis och dricker ingen läsk..vad ska jag dra ner på??

När jag kom hem från resan så satt jag och surfade och hamnade på en sida som handlade om LCHF..en tjej som hade tappat hur mycket som helst och som mådde så bra..jag funderade inte ens..jag bestämde mig på en dag att det här skulle kunna vara något för mig. Så en fredag i maj började mitt nya liv med en kolhydratfattig kost.

På lördagen dagen efter var vi hembjudna till min syster på schlagerkväll och hon funderade givetvis på varför jag var tvungen att börja just innan helgen. Men det är nog just det som har rasat varje gång jag har börjat med en ny diet att jag har börjat om på en måndag men den här gången tänkte jag att det spelar ingen roll vad det är för dag..jag blir ju bara större och större för var dag som går så det var ju bara att börja direkt..inte fundera och vela och planera utan bara köra!

Kvällen blev helt fantastisk..syrran hade ställt fram mat som passade mig hur bra som helst och till snacks blev det nötter och goda ostar. Tack Mayo för att du hjälpte mig med mitt nya liv redan vid starten =)